Nu har jag vilat och fått i mig lite middag, så jag känner mig lite piggare.

När vi kom till Sunderbyn imorse började de med att koppla på ett CTG och allting såg bra ut. Fick träffa en läkare, en ny såklart. Har träffar fyra olika, men nu ska vi tydligen ha den här läkaren resten av graviditeten. Skönt det i alla fall. Hon gjorde ett ultraljud, och bebis låg där inne och mådde gott! H*n hade hicka, och det såg sååå sött ut! Läkaren ville också se ansiktet, men bebis verkar ha ärvt min kameraskygghet! Men tillslut får hon en helt okej vinkel och då byter hon från vanligt 2D-ultraljud till 3D! Man såg så tydligt näsan och den lilla munnen. Helt underbart! Våran vackra lilla bebis. Läkaren avslöjade även att hon visste könet, men vi vill fortfarande vänta med det till bebis tittar ut. Är ju ändå så få veckor kvar nu. Fast jag ljuger ju om jag säger att jag inte är galet nyfiken!

Det gjordes ingen viktuppskattning, det ska man tydligen inte göra oftare än var tionde dag.

Sen till det absolut jobbigaste.. Gjorde ett fostervattensprov. Läkaren ville att det skulle göras för att utesluta en kromosomavvikelse. Bebisar med kromosomavvikelser är nästan alltid tillväxthämmade och därför har dom det som rutin då bebisen är mycket liten. Själva sticket var väl okej, det var den psykiska smärtan som var värst. Men jag tror inte att det är något avvikande, då Simon själv var liten vid födseln och största delen av hans släkt är små men det känns jobbigt ändå. Bara tanken på att bebisen inte ska vara frisk..

På tisdag har vi återbesök. Då får vi provsvaren. Känns som en evighet dit, att få gå och vänta över helgen. Sen så kommer det blir kontroller två gånger i veckan om jag förstod läkaren rätt. Det kommer bli mycket nu de sista veckorna..

Men som tur är har jag och Simon varandra, även fast jag inte känner mig som ett jätte stort stöd för honom just nu. Men han är då den mest underbara person jag känner. När jag tittar på honom så vet jag att han är den jag vill dela resten av mitt liv med, låter kanske som en klyscha, men ibland är saker och ting bara så självklara. För de som inte vet det redan så var jag och Simon kompisar i några år innan vi blev tillsammans. Och vi brukar prata om hur vi aldrig någonsin kunnat föreställa oss att det skulle bli vi : ) Visserligen har jag alltid tyckt om Simon lite extra, mycket för att han alltid har gett mig mycket uppmärksamhet. Men det är väl det som är charmen med livet, att man aldrig vet hur det kommer bli..