Jag har pratat med Simon och han är okej med att jag lämnar ut lite av vad som hänt den senaste veckan här i bloggen. Det är mitt sätt att ventilera mig, att sörja.. Jag undviker gärna att prata om det då allting blir så himla påtagligt så det känns mycket bättre att försöka uttrycka det i text.

I fredags förlorade vi en väldigt betydelsefull person, Simons pappa, 63 år ung. Allting gick så himla fort, från relativt pigg till slutet på 1½ vecka. Har inte hunnit landa riktigt ännu, och allting känns bara så.. overkligt. Vi fick ett jättefint avslut. Jag och Gabriel var där i onsdags och vi kramades och han fick le åt alla Gabriels små upptåg. När vi skulle gå sa jag "Vi ses snart igen!" med ett leende på läpparna och tårarna i halsgropen, men redan då förstod jag att det var sista gången vi skulle ses i livet. Det var en obehaglig känsla. Simon har vakat på sjukhuset sen förra tisdagen och när han klev in genom ytterdörren här hemma fredagkväll visste jag att allt var över.. Döden har alltid skrämt mig, och inte minst nu när den varit så nära. Bara tanken på att Gabriel kommer få växa upp utan sin farfar gör så ont i hjärtat, men jag lever på hoppet att han ser allting, bara från en annan plats.. Det är trots allt skönt att Gabriel är så liten och ovetandes om alla livets tråkigheter. För honom är livet precis som vanligt och han är en liten energiknippe som alltid, det får allting att kännas lite lättare. Våran lillebus ♥ Nu ska vi bara försöka komma tillbaka till en vardag, och fixa allt praktiskt. Men vi har haft otroligt fint stöd och sällskap av människor vi tycker om de senaste dagarna.

Du är saknad!