Människor är ganska bra på att påpeka att gravida inte pratar om något annat än sin graviditet och allt därtill. Saken är den att när man är gravid lever man i sin egna lilla bubbla, man blir lite egocentrisk. Men graviditeten blir ju ens vardag. Man förändras, såväl psykiskt som fysiskt. Det är ju en så stor förändring man går igenom, speciellt om det är första barnet.

Jag behöver ibland få prata om ljuspunkterna som förgyller min annars otroligt jobbiga graviditet. Foglossningarna är nog det värsta, ibland kan jag inte röra mig och måste nästan alltid stödja mig mot något när jag ställer mig upp från sittandes. På kvällarna orkar jag inte heller lyfta benen längre utan jag släpar dem mest efter mig. Jag orkar knappt göra några hushållssysslor och jag får så dåligt samvete när Simon måste sköta allt. Jag har humörsvängningar från helvetet. Jag har alltid varit en känslig person, men numera gråter jag för ingenting.

Simon är en underbar sambo, och jag vet att han kommer bli en underbar pappa och förebild för vårat barn. Det bästa jag vet är när vi lägger oss på kvällen och han pratar med magen med den där kärleksfulla rösten han bara får när han nämner bebisen. Det är lycka. Att få känna sparkar (även om det nu inte alltid är så skönt). Det är lycka.

Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut med detta inlägg. Jag behövde nog bara få skriva av mig lite.