Nu tänkte jag ta mig tid och berätta lite om våran vistelse på Umeås sjukhus och varför vi blev remitterade dit.
Anledningen till detta är för att Gabriel drabbades av såkallad AB0-immunisering. Den typen av immunisering uppstår då mamma och barn har olika blodgrupper. Jag är 0+ och Gabriel är A+. Under graviditeten bildade jag antikroppar mot hans röda blodkroppar. Och när han låg i magen fungerade moderkakan som ett slags reningverk och han var då helt opåverkad, men såfort han föddes och hans kropp skulle börja sköta allt började mina antikroppar bryta ned hans blodkroppar och ett bilirubin bildades och han fick gulsot (det är bilirubinet som gör dem gula). Det var blodprovet vid läkarundersökningen för nyfödda som avslöjade ett väldigt högt bilirubinvärde gentemot hans låga ålder, vid tiden för läkarundersökningen var han ungefär 6 timmar gammal.

Behandlingen till detta tillstånd beror på hur högt bilirubinvärdet är. Oftast räcker det med att barnet ljusbehandlas, de ligger då under och eller på en lampa som lyser med vanligt dagsljus eller i vissa fall måste det ske ett blodbyte. Gabriels värden vars såpass höga att han låg i "blodbytes-zonen" och det kan de inte göra på Sunderbyn och därför fick vi åka till Umeå där det finns både specialister och resurser inom detta område. Tack och lov räckte det med flera dygns ljusbehandling och Gabriel behövde inte genomgå något blodbyte.

Det blev en väldigt märklig dag - den lyckligaste dagen i mitt liv förvandlades till en mardröm. Det var kaos. Detta hade dock kunnat undvikas om vi fått någon typ av information eller liknande från Sunderbyn. Ingen läkare hade "tid" att förklara för oss vad som egentligen hänt eller varför. Vi frågade, men fick aldrig några svar. Ju mer jag tänker på hur vi blev bemötta desto mer arg och frustrerad blir jag. Jag hann många gånger tänka det absolut värsta, trodde ärligt talat att jag inte skulle få hålla honom i mina armar levande igen.. Så förbannat onödigt, då detta tillstånd inte alls är speciellt ovanligt eller farligt!

Nå ja, 21.30 flögs jag och Gabriel med ambulansflyg till Umeå, Simon fick ta sig dit på egen hand. Malin och Johan, två underbara människor ställde upp och körde honom 30 mil en fredagkväll. Kommer aldrig någonsin kunna tacka dem tillräckligt ♥ Men jag hoppas att dom vet hur mycket dom betyder för oss :-)

Väl framme i Umeå togs Gabriel omhand av sjuksköterskor och läkare, han kopplades till en massa apparater och påbörjade ljusbehandling. Simon anlände ungefär en timme efter oss. Vi fick då prata med en läkare som förklarade för oss vad som hade hänt. Han tog det så enkelt som möjligt och han besvarade alla frågor vi hade, så efter det samtalet var jag mycket lugnare.

Jag lägger in två bilder. De får vara dock vara miniatyrer ifall att någon anser dem som stötande, men om ni klickar på dem förstoras de. Dessa bilder är tagna den 18:e, Gabriel var alltså ett dygn gammal då.

  

Där låg han och ljusbehandlas, därav ljuset och "solglasögonen". Det blir lite av en chock varje gång jag tittar på bilderna, för jag har nästan förträngt de första dagarna i Umeå. Jag grät mest, speciellt på kvällarna då vi var tvugna lämna honom. De första två dagarna var jag och Simon tvugna bo på BB då de ville ha mig under observation. Jag gick på en antibiotikakur på grund av att jag hade hög sänka. Söndagen den 19:e fick vi "flytta in" i ett familjerum som låg precis utanför Barn4 (avdelningen Gabriel låg på). Då började jag och Simon bli mer delaktiga i Gabriels tillfrisknande. Jag fick pumpa ut bröstmjölk var tredje timme och vi fick börja ge honom varje mål mat som han också skulle ha var tredje timme :-) Han blev bara piggare hela tiden, varje dag visade han stora framsteg och man kunde börja plocka bort slangar och apparaturer lite succesivt. Fredagen den 24:e beslutades det att vi skulle få åka hem, då grät jag glädjetårar!