När man ska ha barn, är det som att planera en sagolik semesterresa till Italien.
Du köper en massa resehandböcker och gör upp underbara planer.
Coluseum, Michelangelo, lutande tornet i Pisa, Gondolerna i Venedig. Du lär dig konversera på italienska. Allt är mycket spännande.

Efter månader av spänd och otålig förväntan, kommer så slutligen dagen D.

Du packar dina väskor och reser iväg. Åtskilliga timmar senare, landar planet. Flygvärdinnan kommer och säger, -Välkommen till Holland

-Holland? halvropar du.
-Vad menar du med Holland?
-Jag har beställt en resa till Italien!
Jag ska vara i Italien!
-Hela mitt liv har jag drömt om att resa till Italien!

Men det har blivit en förväxling i flygrutten. De har landat i Holland och där måste Du stanna.

En viktig sak att komma ihåg är att de har inte tagit dig till en hemsk, vidrig, oanständig plats, full av farsot, svält och sjukdom. Nej, det är bara en annorlund plats.

Så du måste gå ut och köpa nya resehandböcker, och du måste lära dig ett helt nytt språk, och du möter en helt ny grupp av människor som du aldrig har mött tidigare.

Det är som sagt en annorlunda plats. Det är en långsammare takt här än i Italien, mindre glamouröst. Men efter att ha varit där ett tag och du har hämtat andan och sett dig omkring så börjar du lägga märke till att Holland har väderkvarnar, Holland har Tulpaner och Holland har t o m Rembrant.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien och de skryter om hur underbar deras tid i Italien har varit.

Och då och då säger du kanske till dig själv
-Ja, det var dit jag skulle.
-Det var vad jag hade planerat.

Men om du ödslar ditt liv med att sörja över det faktum att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av, det riktigt, speciella, verkligt underbara med Holland.

Den här dikten fick jag av min barnmorska på mvc när vi väntade på svaret på fostervattensprovet jag gjorde när jag var gravid i vecka 34 med Gabriel. Jag blir fortfarande tårögd när jag läser den här texten eftersom jag minns känslan och ovissheten under tiden vi väntade på svaret. Men ju fler gånger jag läser den inser jag hur otroligt vacker och fin den egentligen är.

För nya läsare (?) eller de som helt enkelt missade det gjordes ett fvp för att utesluta kromosomavvikelse då Gabriel var tillväxthämmad med 30%. Felet läkaren vi träffade gjorde var att just innan fvp´t skulle tas började hon ganska ingående berätta om de tre vanligaste trisomierna. Och det var som att hon sa till oss, - Ni kommer få ett sjukt barn. H*n kanske lever ett par år, deal with it! Det hade ju absolut inte spelat någon roll om han nu hade varit sjuk, han är mitt barn och jag älskar honom över allt annat oavsett, men just då började jag sörja eftersom allting blev så påtagligt. Efter 5 långa dagar fick vi ju svaret på att det inte fanns någon avvikelse på hans kromosomuppsättning. Jag tror att situationen hade sett annorlunda ut om läkaren hade agerat mer professionellt. Livet blir kanske inte alltid som man har tänkt sig, men det blir inte mindre underbart för det!