Igår när jag gick och la mig började jag engentligen fundera över bvc-besöket som varit tidigare under dagen och en massa annat runtomkring Gabriel. Och jag kom på att jag alltid ser framemot bvc-besöken men efter är jag nästan alltid lite less.

Sjukvården ska verkligen alltid få det att låta som att det är något "fel" på Gabriel. Först och främst då när han var i magen och det visade sig att han var liten. Vi pratade ju verkligen med dom och sa att Simon är liten, han är till och med större än vad han borde vara pga konstgjorda tillväxthormoner och han kommer från en kortväxt släkt. Men de nöjde sig aldrig riktigt med det utan det var ju så konstigt att jag kunde bära ett sånt litet barn eftersom "barn faktiskt anpassar sig efter mammans plats i magen", till viss del - ja, men genetiken måste ju också spela sin roll i det hela. Vi är givetvis tacksamma för alla prover de tog och för att de hade ändå sån bra koll på oss. Men när det bestämdes att jag skulle göra ett fostervattensprov för att utesluta kromosomavvikelse var ändå nästan det värsta. Då, just innan provet skulle tas börjar läkaren förklara ganska grundligt om de 3 vanligaste kromosomavvikelserna och både jag och Simon fick känslan att de redan bestämt sig för att barnet i magen var sjukt och att det skulle överleva max 1 månad utanför magen då läkaren specifikt uttryckte sig: "Ja och så trisomi 13 då. Det är nog de barnen som oftast försvinner i missfall. Och om de inte gör det lever de oftast inte mer än ett par månader men ibland uppemot 5 år." Detta var en torsdag och vi skulle få svar på fvp´t på tisdagen därpå. Mådde otroligt dåligt hela helgen.. Och ärligt talat så då ville jag inte vara gravid längre.. Fy.. Blir ledsen bara jag tänker på det.. Sen på tisdagen fick ju beskedet att allting var bra med bebisen och att h*n var frisk. När vi kom hem den dagen sov vi bara, lättade och trötta, det var härligt!

Sen då när han äntligen kommit till världen och det senare samma dag visade sig att han hade drabbats av AB0-immunisering (som oftast är helt ofarligt) och läkaren på sjukhuset verkade helt ointresserad av att förklara något för oss. Vi stod chockade och tittade på när 6 personer stod runt honom och fäste en massa slangar till honom. Och så frågade vi en sjuksköterska om vad som händer och varför han är sjuk och vad kan det blir för men efter detta, hon var jätte snäll men verkar inte heller kunna prata med människor i chock och svara oss att i värsta fall kan barnet få hjärnskador. Så då kändes det som att om nu bebisen överlever kommer vi få byta blöja och mata honom resten av hans liv. Denna oro hade vi båda tills vi kom ner till Umeå på sjukhuset där och fick prata med en läkare som på vanlig svenska berättade om sjukdomen och det var inte alls så "allvarligt" som de fick det att låta på vårat sjukhus. Han skulle kanske behöva ett blodbyte och det var därför vi skickades ner till Umeå. Men jag är tacksam för de 8 dagar vi var i Umeå. Gabriel fick bra vård och de tog även bra hand om mig och Simon, vi glömdes liksom inte bort. Och så fick vi träffa Jenny, Thomas och lilla söta Sigge som gjorde tiden där mycket, mycket bättre!

Och så till nutid och bvc. Efter varje mätning och vägning får vi alltid höra att "han växer snart ikapp" och "han har så mycket att ta igen", "ni behöver inte oroa er". Måste han verkligen växa ikapp? När ska han bara få vara liten? Han är varken tillväxthämmad eller prematur och jag tror det är så enkelt att han är genetiskt uppbyggd såhär. Sen vet man ju aldrig hur kan kommer växa senare i livet. Han kanske inte blir längre än 1.50, eller så blir han 1.90, vet vet? :-) Men i våra ögon är han helt perfekt, oavsett storlek.