Idag tog jag mig äntligen på ett step-pass. Dessvärre blev jag inte alls imponerad. Det var så fruktansvärt dålig musik och musiken när jag tränar är enormt viktig, sen så var jag på lite halvdåligt humör redan innan så jag överförde nog min negativa energi dit. Svettigt var det i alla fall, och det känns att kroppen fått jobba hårt! Kommer fortsätta köra step 1 året ut hur som helst för att sen övergå till 2 och kanske då även våga prova bodystep. Just nu känns det dock väldigt avlägset, fick kämpa på för att ens hänga med i detta tempo.

När jag kom hem nu började jag fundera om det är såhär livet kommer vara hädanefter? Och med det menar jag jobb > middag och hinna mysa med lillebus > träna > sova. Jag vill inte det. Jag vill inte spendera såhär få timmar med Gabriel om dagen :-/ Nu har jag ju visserligen inget jobb att gå tillbaka till, så det blir ju inte mer än lite strödagar här och var, men just nu känns det bara så FEL! Jag önskar att jag kunde välja att jobba för att jag ville och inte för att jag måste. Men jag gillar ju såklart att jobba, men den här dagen fick mig verkligen att tänka på hur allting blir efter mammaledigheten.

Imorgon får vi förhoppningsvis ett svar angående dagisplats, men det ser mörkt ut.. Och jag känner verkligen inte att jag orkar gå igenom en motgång på den fronten. Seriöst, det här med dagis håller verkligen på att knäcka mig!