Förra måndagen gick min älskade mormor bort, 66 år ung. Men banne mig vilken kämpe hon var som slogs mot sina sjukdomar så länge. Men jag är helt övertygad om att det var kärleken som höll henne vid liv. Hon var kärleken själv i mänsklig form. En kvinna som gjorde allt för familjen och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur hon alltid ställt upp för sina barn och barnbarn trots många, många motgångar genom åren.

Men just det också gör att jag känner mig trygg. Hon finns inte längre med oss i fysisk person, men jag vet att hon aldrig någonsin kommer sluta vaka över oss! Sån var hon, världens mest otänksamma, kärleksfulla och älskvärda person (visserligen så kniper hon de flesta världens bästa titlar). Veckan då mormor blev sämre så sa Gabriel nanmommo för första gången, gammelmormor dvs. Och då kan jag tillägga att sen hon gick bort har Gabriel pratat om sin nanmommo varje dag och alltid under middagen. Så vem vet, hon kanske kommer och tittar till oss vid middagstid varje dag? Jag vill tänka så iallafall.

Jag är otroligt tacksam att jag ändå fick 23 år tillsammans med mormor. Jag har så många minnen och dessa minnen kommer jag bevara i hjärtat resten av mitt liv. Det betydde mycket för mig att jag fick vara vid hennes sida till det sista andetaget, på något vis tror jag att det gjorde allting lite lättare att acceptera, eller förstå. Det känns fortfarande lite overkligt, men som jag skrev så vet jag att hon finns med oss ändå.

Älskade, underbara mormor. Du är så älskad och saknad ♥